Känner hur klumpen i magen växer och oron som ständigt gör sig påmind. På fredag börjar det, en lång process, det första veterinärbesöket av många. Två stora operationer väntar Marvin, det kommer bli en jobbig sommar, då han inte kommer få gå ut på promenader på drygt två månader sammanlagt. Det krossar mitt hjärta att veta att han inte kommer få springa runt och jaga fåglar på hela sommaren. Men det absolut viktigaste är ju att han blir bra, att han slipper ha ont, att han kan leva ett normalt liv. Varför måste allt jobbigt komma på samma gång? Nu när jag verkligen hade behövt dig vid min sida, vår sida. Var lite nere häromdagen, jag orkade bara ligga på soffan och göra inget, då märker jag hur Marvin rotar i sin leksakskorg, vilket han typ aldrig gör. Hur som helst så kommer han fram till mig med benet i munnen, tittar på mig precis som om han ville säga något. Vad hände med ödet? Vad hände med Moa och Elias?