Det var den 25 Februari förra året, en helt vanlig lördagseftermiddag, trodde jag iaf. Då vid halv tre snåret så plingade det till på fb, jag möts av ett hejsan jag inte mött innan, kollade först om jag kände igen personen, vilket jag gjorde, så jag svarade. Vi började prata, han var trevlig, charmig, sånt jag brukar falla för. Efter typ 10 min var han tvungen att gå, men innan han gick gav han mig sitt nummer, jag skrattade åt honom, trodde han det på fullaste allvar? Jag måste haft lite att göra för jag skickade iväg ett sms. Vid det här laget visste jag bara vad han hette, men det räckte, skulle ju bara smsa lite och han var ju så rolig. 

 

En vecka senare träffades vi för första gången. Sen det där första smset har det inte gått en dag utan att vi haft kontakt. Hur som helst, relationen blev djupare, vi började öppna upp oss mer och mer, ja vi lärde känna varandra helt enkelt. Jag frågade aldrig om han hade tjej, för jag antog att han inte hade det då han kontaktat mig. Tiden gick och jag började få känslor, han var den charmigaste och roligaste jag nånsin träffat dessutom kramades han som en gud.

 

Vi var avslappnade och skrattade alltid. Sen tredje gången vi träffades, då såg jag den, den där grejen på vänstra handen som inte får vara där. Jag blev så oerhört chockad, hur gick nu detta till? Varför satt han här med mig om han nu var förlovad? Men mitt hjärta övertalade min hjärna att ändå fortsätta, det kändes ju så bra. Jag hade själv precis lämnat ett trassligt förhållande och efter vad jag hade förstått så skulle han också göra det.

 

Vi fortsätter framåt, det blev varmare, vi började umgås ännu mer, tog mysiga promenader i falsterbo, gjorde små utflykter, Trots verkligheten så kunde jag inte låta bli att njuta av denna faktastiska kille, för varje dag växte han i mina ögon och han hade ju blivit min bästa vän. 

 

Saker och ting började nu förändras, folk började nog ana saker, vi träffades inte lika ofta. Sommaren var nu över och jag skulle till Kreta med familjen, det var en underbar vecka, men för honom var det påfrestande. Saknaden var jobbig den var skadlig för hälsan, bokstavligen talat. Jag kommer hem, vi saknade varandra sjukt mycket, om jag minns rätt hade vi inte setts på två veckor innan jag åkte. Vi bestämde oss att ses en snabbis den där lördagen, bara så vi kunde kramas åtminstone. Detta skulle komma och bli en jobbig kram. Han hämtade upp mig, vi tog en kort runda och gjorde lite ärende sen körde vi tillbaka till mig. Vi satt kvar i bilen, för han skulle ju ändå köra när som. Helt plötsligt blev han stel, jag förstod ingenting, hur kunde nu det här hända? Varför? Hur kunde jag hamna i denna situationen? 

 

Efter den dagen har inget varit sig likt. Jag har ju fått ta del av saker, berättelser som gör att jag förstår hur vi faktiskt hamnat här. Jag försöker uppmana honom att förklara för sin omgivning, för så som jag förstått det har han världens kärleksfullaste och förstående familj. Hade det varit jag hade jag berättat för längesedan, men nu är det inte jag. Jag kan inte kontrollera något alls, hade jag fått hade jag gjort det åt honom. 

 

Så de senaste sju månaderna har varit väldigt påfrestande, framförallt känslomässigt. Varje dag önskar jag att folk kunde förstå, att jag skulle få en chans. Jag är trött på att vara en "hemlighet". Jag är trött på lögner, jag är trött på att folk ska berätta för en vad man ska göra och inte göra. Vi är inga barn, vi är trots allt snart trettio. Är vi inte stora nog att ta våra egna beslut?

 

Med dessa ord hoppas jag ni förstår lite mer.