Det känns som om jag drömmer, har fortfarnde inte insett att han är borta. Det är så svårt att ta in. Extra jobbigt blir det när jag kommer in här och ser alla bilderna. Vilken glädje han gav mig, hur sjukt viktig han var. Jag vill bara trolla tillbaka honom, jag hade kunnat gå igenom allt skit med K igen, alla lögnerna och sveken var helt plötsligt inte så hemska. Hur som helst så måste jag se framåt, jag får ju hem Milton om två veckor, längtar ihjäl mig. Han är den som ska få mig att le igen. Ska dessutom hedra Marvin, vilket känns riktigt bra.