Hämtade hem Marvin igår. Satt kvar i bilen medans Magnus var inne och hämtade askan, jag satt nästan och höll andan, inte varit på djursjukhuset sen allt hände. Sen kommer Magnus ut med en liten kartong, helt opersonlig. Riktigt tungt att känna att allt var över. Nu är han iaf hemma, där han ska vara. Inte för att jag saknar honom mindre för det. Hela den här händelsen har fått mig att se annorlunda på livet. Jag kommer aldrig ta något för givet igen, ALDRIG. Jag ska ge Milton allt och lite till, precis som jag gjorde för Marvin.