10 månader har jag burit på detta. På oss. Om jag sa att det varit lätt skulle jag ljuga, om jag påstod att jag njutit hela tiden skulle jag ljuga. Hela året har jag ägnat åt dig, jag har gett dig varje månad, varje vecka, varje dag, varje minut och varje sekund av mitt liv. Jag är givetvis inte perfekt, jag har gjort fel. Men det viktigaste är väl ändå att man står för sina misstag? Att man ångrar sig och verkligen vill bevisa för den andra att man är bättre än så!? Jag är uppväxt med lönger omkring mig, oärliga män, jag känner igen tecknen. Jag vet också att det blir en vana om man inte inser vad man håller på med. Det är en sak att ljuga och ångra sig, det är en annan sak att ljuga och försöka skylla ifrån sig. Det är ett trots allt ett val man gör när man ljuger, ingen tvingar en att ljuga. Dessutom om man får chansen att säga sanningen men väljer att inte göra det. Jag måste stå upp för mig själv, jag är bättre än alla lögner, mycket bättre. Jag är medveten om att jag sårat folk dom senaste 10 månaderna. Så det är inte ett dugg synd om mig egentligen. Men vad ska man göra när man är helt säker på att man träffat den rätta?

 

Så vitt jag vet är inte ljuga kärlek.