Ibland kommer man in i såna "tänkar-perioder". Idag insåg jag att det snart gått 24 år sen mamma klämde ut en tjock liten flicka, ja, jag pratar om mig själv. Det läskiga är att det förhoppningsvis snart är min tur att klämma ut en liten bebis, jag ber dock till gudarna att den inte ska vara fullt lika tjock som jag var. Eller snart och snart, missförstå mig inte. Mitt liv nu kunde inte vara bättre, har ju mina två bebisar som räcker gott och väl.

Det här med att bli vuxen är fan inte lätt, fråga bara Magnus... ;) (förlåt för att jag hänger ut dig älskling) Man saknar fan sin ungdom. Ja för jag har fan inte min kvar, nu finns bara massa ansvar och annat dylikt. Men jag ska inte klaga, trivs att vara vuxen. Att bestämma över mig själv, och Magnus för den delen.

Från vuxenlivet till något inte fullt lika moget, nämligen killar. Hur kan det va så att killar mognar så jävla långt efter oss? Vill inte gud att vi ska fungera ihop med våra älskade? För det skapar ju problem när man är på olika nivåer mentalt. Visserligen är jag en vandrande gåta som kan säga en sak men egentligen mena något annat. Men jag har åtminstone insett att livet inte alltid är roligt, och man kan faktiskt inte alltid kan göra det man känner för.

Men jag är lugn, en dag vet jag att dom hinner ifatt oss. Ska sluta babbla massa skit om killar nu, för som sagt, vi tjejer är inte heller helt felfria. Även om vi kanske försöker lite mer.

3 timmar kvar hos Viggan sen hem till Magnus så blir det matlagning och soffmys!